Feminismens oförutsedda konsekvenser?

I detta blogginlägg vill jag diskutera feminismens oförutsedda konsekvenser, för det gör vi sällan och gör vi det blir vi påhoppade samt stämplade som anti-feminister. Men jag tänker göra det ändå. En möjlig konsekvens av feminismen är bristande föräldraskap – att barnens behov och rättigheter åsidosätts “i feminismens namn”. Jag ska förklara vad jag menar, och jag förväntar inte att ni ska hålla med mig.

Jag tänker att jag börjar med att definiera vad feminism är. Förenklat syftar den till att kvinnan är underordnad mannen och att de rådande könsrollerna begränsar oss. Målsättningen är att eliminera ojämlikheter mellan könen i sociala, politiska och ekonomiska avseenden och att patriarkatet ska förkastas.

Jag är feminist och vill leva i ett jämställt samhälle. De möjligheter jag har idag är feminismens förtjänst. Men jag är inte av den arten som förnekar de biologiska skillnaderna. Jag tror inte heller att våra sociala kön helt kan förklaras med kulturella faktorer. Det innebär självklart inte att våra biologiska skillnader eller sociala kön legitimerar någon form av diskriminering, eller att samhället ska fortsätta se ut på ett sätt. Jag är av den uppfattningen att vi inte behöver vara likadana och att om vi ser skillnaderna som de är kan vi uppnå ett mer jämställt samhälle.

Idag förväntas kvinnan inte bara föda, uppfostra och stå för större delen av hushållsysslorna. Hon förväntas även utbilda sig och sedan kasta sig ut i karriärlivet, vara ekonomiskt självständig och inte ta ut för lång föräldraledighet, ha tid för sin partner och jobba heltid, träna och gärna se bra ut, vara uppkopplad och ha ett socialt liv fullt av lyx och roliga aktiviteter. Det gäller även mannen. Tidigare har mannens uppgift varit att se till att vi har tak över huvudet och mat på bordet. Men idag förväntas han också utbilda sig och göra en karriär, gå ner i arbetstid och stå för den större delen av hushållets utgifter, ta ut längre föräldraledighet (jättebra, dock många gånger mot mammans vilja) och uppfostra barnen, se bra ut och träna regelbundet, vara uppkopplad och ha ett socialt liv och gärna engagera sig i någon idrottsförening. Personligen lägger jag inte så stor vikt i hur respektive familj fördelar uppgifterna i och utanför hemmet. Jag tycker att var och en ska få avgöra vad som passar dem bäst. Huvudsaken är att vi tar vårt ansvar som förälder. Det gör vi inte längre, utan lämnar över det på barnen och förskolan/skolan.

Min poäng är det inte längre bara är en förälder, men två som måste leva upp till alla dessa förväntningar, och för att göra det tvingas vi åsidosätta barnen och deras behov. Jag menar inte att kvinnan ska sluta jobba eller utbilda sig, eller vice versa. Däremot anser jag att mycket mer tid borde ägnas åt våra barn. Problemet är dock att “kvinnliga” arbetsuppgifter (framförallt sådant som förknippas med hemmet), ofta är synonyma med något negativt, skamligt och dåligt – nästan tabu. Så pass att vill vi efterlikna mannen. Detta synsätt är att rent av nedvärdera kvinnan och minst sagt kontraproduktivt ifall vi vill se en jämlik arbetsfördelningen i och utanför hemmet. Jag menar att om vi själva betraktar det “kvinnliga” som negativt och tar avstånd ifrån det, istället för att hylla det, kan vi inte förvänta oss andra ska göra annorlunda. Vi behöver förändra statusen för det som betraktas som “kvinnligt” och vårt förhållningssätt till föräldraskap – inte efterlikna mannen.

Saken är den att om en person vill vara kvinna i traditionell mening anses hen vara en förtryckt “lyxhora”, och vill en person vara en man i traditionell mening anses hen vara en förtryckande “mansgris”. Förr i tiden kunde en man vara en “man” och en kvinna vara en “kvinna”. Dagens samhälle tillåter inte det för då blir vi andra klassens medborgare. Och det är på gott och ont. Att vi har den synen beror tyvärr på den feministiska rörelsen som drivit igenom reformer som avser att minska kvinnans tid med familjen, och istället prioritera karriären. Feminismen utgick ifrån att det skulle gå att kombinera föräldraskap och arbete harmoniskt. Verkligheten ser dock inte ut så. Istället har det resulterat i att vi lever i ett samhälle där det ställs allt högre krav på oss, ett samhälle som tar fokus från barnen och uppmuntrar en stressig livsstil. Ett samhälle som består av en generation som överpresterar och en generation där kvinnan hela tiden tävlar mot mannen. Det som började som en valmöjlighet för kvinnan, har blivit en nödvändighet för oss alla. Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till 50-tals idealen. Men innan dessa reformer genomfördes ägnade åtminstone en förälder (oftast modern) sin tid åt föräldraskap. Numera är det ytterst få föräldrar som tar det ansvar som ålagts dem, istället har vi blivit slavar för samhället.

Här menar jag att feminismen har varit bidragande. Feminismens kamp har under lång tid handlat om kvinnans frigörelse; från mannen, från ansvaret i hemmet, och därmed även barnen. Frigörelsetanken menar jag har medverkat till att vi negligerar det mest fundamentala i livet, nämligen att vara förälder. Moderskap, barnuppfostran och omsorg har plötsligt blivit svårt och besvärligt. Och istället väljer vi att vara bättre yrkesmänniskor än föräldrar. Det finns helt enkelt inte utrymme eller ork för barnen i vår vardag. “Dygnets timmar räcker inte till, vi har inte tid/råd att vara hemma med sjuka barn, det är förskolan/skolans uppgift att uppfostra de, vi är inte gjorda för det här…” det är bara några utav alla ursäkter jag hör och läser dagligen. Vi har som sagt viktigare saker för oss; karriären, det sociala livet, utmana stereotyper i samhället. Parallellt med detta kan de flesta utav oss inte förneka vår naturliga längtan efter barn.

Man kan givetvis se det ur ett annat perspektiv – att feminismen vill att kvinnan ska leva ut sin fulla potential. Och att feminismen ännu inte lyckats eliminera de patriarkala värderingarna. Vi vill helt enkelt ha det bästa av båda. Oavsett vilket har feminismen bidragit till att vi prioriterar karriären före våra barn och att sådant som ses som “kvinnligt” associeras med något dåligt, istället för något bra. Och att ingen vill ta sig an dessa uppgifter. Vad blir resultatet? Jo ett bristande föräldraskap och en generation av ensamma, deprimerade, bortskämda, odisciplinerade och icke omhändertagna barn.

Jag lägger som sagt inte så stor vikt i vem som gör vad i en familj och jag menar inte att något särskilt kön/icke kön bör ha företräde till vare sig det ena eller det andra. Det kvittar vem eller vilka som tar sig an den “kvinnliga rollen/mödrarollen”, huvudsaken är att någon gör det, för den behövs!

Mitt inlägg är givetvis väldigt förenklat, problemet är mer komplext och bottnar i fler saker än feminismen. Men jag vill ändå lyfta frågan för debatt. Håller ni med?

Love, S

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Captcha question: * Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.